Droner, rytmer och rum

Ett åskregn möter insidan på en orgel –

Musik…[ 1 ]

"Här rör det sig förstås varken om en följd av ögonblick i tiden eller om mångfalden av olika tänkande subjekt, utan om de cesurer som spränger ögonblicket och sprider ut subjektet över en mångfald möjliga positioner och funktioner. En sådan åtskillnad drabbar och ogiltigförklarar också de minsta eller mest obestridliga av de enheter som man traditionellt erkänner: ögonblicket och subjektet."[ 2 ]

Ett åskregn, som jag påpassligt kunde spela in en julidag för några år sedan, åsklådliggjorde hela bilden av hur rytmiska mönster, kan vara både, transparenta, myllriga, utmejslade och fantastiskt spännande i all sin komplexitet! Det började som en hagelskur, (trodde jag…). Men i själva verket var det droppar som hamnade på terrasstaket, så otroligt stora och tunga, att det lät som småsten, som föll från himlen. Detta utvecklade sig sedan till ett fullskaligt regn, där ljudbilden var ett stort kaos, innehållande en massa, snabbt föränderliga strukturer, som bara kunde uppfattas som ett stort organiskt flöde av ljud och rytmer. Alla dessa strukturer bildar egna små celler, där varje mönster är lika unikt som varje snöflinga, är olika varandra.  ;Ur detta myller uppstår en mängd olika klanger och ackord.[ 3 ] Medan jag skriver detta lyssnar jag på en nyinspelning av "Eonta"[ 4 ] för piano, 2 trumpeter och 3 tromboner[ 5 ], av Iannis Xenakis från 1963. När jag hörde detta stycke första gången 1976, blev det en vändpunkt i mitt sätt att spela piano, och sättet att se på mitt instrument. Då förstod jag att det handlade lika mycket om arkitektoniska principer i pianospelet, som block, skikt och olika byggnationer i lager, som bitvis dolde varandra genom olika halvgenomtränliga strukturer av ljudblock. Xenakis olika stokastiska moln bildar nya fonder, bredvid och på varandra. Efter den första inledande pianodelen, stiger brassklangen upp ur pedalklangen från Aki Takahashis mästerliga pianospel. Tiden stannar upp ett slag och svävar. Det var inte det linjära berättandet i musiken, som var lika viktigt längre, utan de stora arkitektoniska byggnationerna, i olika skarpa gråskalor, som beskrev tätheter i musiken utan färg. Tillstånden blev lika viktiga som framåtsträvandet. En ny värld öppnade sig för mig, som jag aldrig har lämnat sedan dess. Att kunna förena ett musikdramatiskt berättande, med ett rum bebott av olika klangpelare, har sedan dess varit en helt dominerande vision för mig. Olika berättelser går in och ut och slingrar sig runt klangstoder av skiftande tillståndskaraktär. Tillstånden har allt samlat i ett destillat. Allt som inte behöver sägas finns där, men de omkringliggande gesterna behövs för att bygga ett spännande musikaliskt rum, så att berättelsen får liv. Det monolitiska möter det rörliga, plastiska. Ljudpelare som Tillstånd i ett rum svävande eller fast förankrade i något. Fragment av något. Förskjutningar. Glidningar. Friktionsljud.[ 6 ] Juliregnet bara pågår och pågår som en ljudvägg med oändligt antal inre, intrikata, snabba rörelser och klangskiftningar.
Den andlösa spänningen mellan två händelser, vad är detta för rumŠ Cesuren spelar en viktig roll i sammanhanget, att kunna vänta, dröja, fördröja. När blir den spänningslösŠ
Rytm – på, strax efter, mittemellan och strax före.
För det är väl detta mellanrum som vi kan fylla med alla dynamiska och rytmiska spänningar mellan två händelser, ord, rytmer eller toner. Musik på insidan av tystnaden.
Till Kalv-festivalen[ 7 ] och kyrkan i Kalv kom jag sommaren 2010, för att uruppföra ett musikstycke för orgel, röst, elektronik, rörblås och liveelektronik. Arbetsprocessen gick så tillvida att jag under två dygn innan konserten samlade in platsspecifika ljud i och utanpå orgeln och kyrkorummet i övrigt, och sedan sammanförde dessa klangvärldar tillsammans med en komposition för orgel, röst, liveelektronik, rörblås, högtalargrupper och droner.[ 8 ]
Kyrkan i Kalv visar sig ha en alldeles utmärkt akustik, med en renovering på 50-talet av innertaket i trä, helt i strid med en korrekt "historisk arkitektur". Det välvda taket, upphäver avstånden mellan musiker och publik. Högtalargrupper framme i koret, och högtalare på vardera sidan av bänkarna, möter orgeln och min röst från bakre delen av kyrkan.
Ett samspel uppstår mellan dessa grupper och klangerna förflyttas allteftersom tyngdpunken i musiken rör sig mellan inspelade klanger och röst- och orgelklanger. I andra akten tillkommer Per-Anders Nilsson – liveelektronik och Mats Gustafsson – rörblås och förstärker förflyttningarna i rummet, genom att förhålla sig till det redan klingande materialet i rummet.
Nu tillbaka till mitt åskregn. Vad händer när jag sammanför dessa till synes helt olika platser och rumŠ

Musik…[ 9 ]

"Vi befinner oss i en epok då rummet framträder för oss i form av relationer mellan platser" […]
"Det som framförallt intresserar mig är de platser som har den märkliga egenskapen att de står i relation till de andra platserna, men på ett sådant sätt att de upphäver, neutraliserar eller reflekterar den samling förhållanden som de avgränsar, speglar eller reflekterar. Dessa rum, som står i relation till de andra , och som ändå motsäger alla andra platser, är i huvudsakligen av två slag. [...] "Först är det utopierna. Utopier är platser utan någon verklig plats." [...] "Det finns också, och troligen i alla kulturer, i alla civilisationer, verkliga platser - platser som faktiskt existerande och som formas vid själva grundandet av samhället - som ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om."[ 10 ]

Michel Foucault kallar dessa platser "heterotopier". En ny klangkropp bildas där rörelsen i det nya, sammanförda rummet, bildar en ny berättelse, där de instängda orgelklangerna inifrån piporna möter en ny koncentrerad ljudplats bestående av dessa tunga regndroppar slående mot ett terrasstak i plast. Höga mycket påträngande läckande orgeltoner, möter låga borduner med mycket brusiga och fräsiga luftpelare, som möter sylvassa vattendroppar klingande som småsten. De höga tonerna förändrar klang och tonhöjd om man rör sig rummet samtidigt som man lyssnar och bruset gör rummet mer påtagligt. Vitt brus förhöjer rumskänslan påtagligt. Genom snabba registerskiftningar på orgeln, byter också luftflödet bana hela tiden, där av de hackiga, lite snubblande luftljuden från orgelpiporna. Den mycket komplexa ljudstrukturen i åskregnet består av mycket höga, percussiva ljud som interfererar med varandra och bildar nya diffusa rörelser i ett lågt, lite obestämt register. De låga frekvenserna förstärks av resonansen i det tunna plasttaket. Tillsammans med mina röstkommentarer i form av andningsljud, övertonssång och utrop, bildar detta en tillsynes självklar organisk enhet, där instängdheten är påtaglig.[ 11 ]

"Och jag tror att det mellan utopier och dessa heterotopier, helt säkert skulle existera ett slags blandad erfarenhet, en mellanerfarenhet som skulle kunna vara spegeln. Spegeln är, trots allt, en utopi, eftersom den är en plats utan plats. I spegeln ser jag mig själv där jag inte är, i ett overkligt, virtuellt rum som öppnas bakom ytan, jag är där borta, där jag inte är, ett slags skugga som skänker mig min egen synlighet, som gör det möjligt för mig att se där jag är frånvarande: spegelns utopi. Men det är också en heterotopi i den bemärkelsen att spegeln existerar i verkligheten och har ett slags returverkan på den plats jag upptar. Från spegeln upptäcker jag min frånvaro på den plats där jag befinner mig, eftersom jag ser mig själv där borta. Från denna blick som i någon mån riktas mot mig, ur djupet av detta virtuella rum som befinner sig på andra sidan av spegeln, återvänder jag till mig själv: jag börjar återigen rikta min blick mot mig själv och bygger upp mig själv på nytt där jag är. Spegeln fungerar som en heterotopi i den meningen att den gör den plats där jag befinner mig i det ögonblick då jag ser mig själv i spegeln på samma gång absolut verklig, förbunden med hela det rum som omger den, och absolut overklig, eftersom den för att kunna uppfattas måste passera igenom den virtuella punkt som befinner sig där borta."[ 12 ]

Musik…[ 13 ]

"Box for standing is a wooden frame meant to house the artist. By referring to the dimensionality of the artist´s body, the frame enacts the very space that surrounds that body. It points to it as performing subjects articulating and articulated by space."[ 14 ]

Ljudbild:
Jag öppnar en stor tung kyrkport och dörren ger ifrån sig friktionsljud mot stengolvet. Jag hör kyrkans atmosfär och en förväntan uppstår. Ett kraftigt friktionsljud hörs igen mot stengolvet, en släpande, dröjande känsla finns i rummet. Kyrkporten går långsamt tillbaka och friktionsljud uppstår mot stengolvet igen, gångjärnen gnisslar och porten slår igen, med en lätt studsande rörelse. Spänningen kvarstår i luften. Porten går upp igen med samma ljudsekvens och landar i en tågvagn med rytmiska tågljud, med gnissel och hjul som rullar. Intressant rytmik uppstår. Detta avbryts av att kyrkporten öppnas igen med samma ljudsekvens och slår igen, skjuts upp igen och ett bromsande tåg tar vid med en långsam tågrytmik. Flera inbromsningar sker runtomkring, ett lågmält men intensivt tåglunk tar vid. Och klipps av, av ljudet från fallande stenskärvor i en annan tågvagn. Andra avlägsna tågvisslor hörs, ett lågmält klagande gnissel hörs i vagnen, en subtil, men intensiv tågatmosfär fortsätter under en längre sekvens, med vibrationer som känns alltmer avlägsna, och en märklig känsla av förväntan på att något ska hända, uppstår som långsamt klingar ut.

Musik…[ 15 ]

En fiktiv drömsekvens:
Jag befinner mig i ett rum som är drygt 2 m högt och 1 m bred.
Med tanke på rummets storlek, är rörelseutrymmet starkt begränsat. Rummet är inrett med ett mjukt och starkt ljudisolerande material. Rummet saknar dörrar och fönster.  ;Spelaren hör upprörda röster utanför rummet, någon eller några gråter. Jag börjar ropa, men ingen verkar reagera på detta. Jag börjar känna mig instängd och inser att det är omöjligt att ta sig ut.

"She went on growing, and growing, and very soon had to kneel down on the floor: in another minute there was not even room for this, and she tried the effect of lying down with one elbow against the door, and the other arm curled round her head. Still she went on growing, and, as a last resource, she put one arm out of the window, and one foot up the chimney, and said to herself "Now I can do no more, whatever happens. What  ;will  ;become of meŠ"[ 16 ]

Att finna sig själv och sin egen kroppsklang i förhållande till det rum jag just nu befinner mig. Var står jag och hur klingar detŠ

Musik…[ 17 ]

..."Då ligga
på min obäddade säng och kunna se,
länge och långt in på förmiddan ligga som jag såg då allt,
Som då
plötsligt och liksom oväntat se
allt det där jag förut inte sett
bara kunnat ana att jag någon gång hört
i små mikrosmå knäpp från fingrar"[ 18 ]

Sitter i mitt barndomshem i ett stort rum, och upptäcker med seendet, plötsligt hela rummet på en och samma gång. Ser hela rummet, utan sidoblickar, med tak, väggar, fönster, ljus och möbler. En märklig känsla av ett totalt seende inträffar. Kan jag hamna i samma tillstånd med mitt lyssnade i ett rum när jag spelar musikŠ Är det detta tillstånd som uppstår när flödet uppstår i musiken, och jag bara är i rummet med alla ljud och intryckŠ
Finns det ett språk, före, framför, bakom, under, över och mellan ossŠ

sten sandell  ;101130

Noter

[ 1 ] "juliregn möter insidan på en orgel i kalv", sten sandell 2010

[ 2 ] Michel Foucault, Diskursens ordning, översättning: Mats Rosengren, Brutus Östlings bokförlag, Symposium, 1993, sid 40-41

[ 3 ] "juliregn", sten sandell, 2008

[ 4 ] En hyllning till den grekiske filosofen och poeten Parmenides

[ 5 ] Xenakis: Works with Piano, mode 217, 2010

[ 6 ] The Turfan Fragments, Morton Feldman, Orchestra of the S.E.M. Ensemble, Petr Kotik, Conductor DWAB04
The Turfan Fragments med alla dess korta sektioner eller fragment, är inspirerat av manuskript på bl.a. sanskrit, tibetanska, persiska och kinesiska. Utmed sidenvägen i nordvästra Kina ligger denna region belägen, där tyska expeditioner, gjorde dessa märkliga fynd av manuskript i början av 1900-talet. Fragment av ett arkiv.
"All activity in music reflects its process" (Morton Feldman, Give My Regards to Eights Street, 1984)

[ 7 ] Nordisk mötesplats, festival och utvecklingsverkstad för ny konstmusik, i byn Kalv, Svenljunga kommun. Kalv-festivalen är nu inne på sitt sjunde år, där eldsjälar som Max Käck och Per-Anders Nilsson m.fl. gör denna fantastiska festival möjlig, där ny konstmusik, performance, dans, pigrimsvandringar och andra konstinstallationer presenteras i stark koppling och medverkan av byns befolkning. En stark lokalförankrad festival med internationellt rykte! Årets tema var, Musik för eftertanke.

[ 8 ] Sten Sandell - orgel, röst, elektronik och komposition (00´-  ;38´23´´ solo), Per-Anders Nilsson – liveelektronik (38´23´´- 55´10´´),Mats Gustafsson – rörblås (38´23´´- 55´10´´)

[ 9 ] "juliregn möter insidan på en orgel i kalv", sten sandell 2010

[ 10 ] Michel Foucault, Andra rum, Diskursernas kamp, Brutus Östlings bokförlag, Symposium, 2008

[ 11 ] "juliregn möter insidan på en orgel" konkret musik, sten sandell 2010

[ 12 ] Michel Foucault, Andra rum, Diskursernas kamp, Brutus Östlings bokförlag, Symposium, 2008

[ 13 ] "juliregn möter insidan på en orgel i kalv", sten sandell 2010

[ 14 ] Brandon Labelle, Background Noise: A History of Sound, sid. 75, ArtBrice, Continuum, 2006

[ 15 ] "juliregn möter insidan på en orgel i kalv", sten sandell 2010

[ 16 ] Alice’s Adventures In Wonderland, Lewis Carroll

[ 17 ] "juliregn möter insidan på en orgel i kalv", sten sandell 2010

[ 18 ] ur "Min mor är en ros, ur diktsamlingen"Likar",  ;Stig Larsson, Bonnier Alba,1993